Att vara hundägare är en livsstil. Det menar Johanna bestämt.
– Man kan inte ha en hund till hälften bara. Det är ett åtagande.
Johanna räknar sina hundar som fullvärdiga familjemedlemmar. Hon visar en ganska nytagen bild på familjen, med man, tre barn och tre hundar.
– Man är kanske lite knäpp som hundmänniska. Ska man ta bild på hela familjen, ja då är ju hundarna med också, säger hon leende.
Med på bilden är blandrasen Jalk. När vi träffas har det bara gått ett par veckor efter att 14-årige Jalk gick bort. En plötsligt sjukdom förändrade tillvaron för Johanna.
– Det är förstås det allra värsta med att ha hund. De lever ju inte lika länge som vi människor, så någon gång måste man ta farväl.
Hon visar ett porträtt på Jalk och berättar mer.
– Jag fick honom när han var åtta veckor gammal. Sorgen kommer jag bära en väldigt lång tid. Han var ju som min äldste ”son”.
Men hon har treåriga Troja och 16 månader unga Tilly till tröst.
– Man får en sån fin vän i en hund! De är lojala och alltid glada. Och är alltid där jag är, om jag så är på toa.
Johanna skrattar och fortsätter berätta:
– Tilly är otroligt snäll! Så lätt att ha med överallt. Och Troja är glad och energisk, och hon älskar alla.
Redan som tioåring fick Johanna sin första hund på riktigt, en cocker spaniel som hette Carmen. Innan dess hade hon ändå hundar omkring sig.
– Min farmor hade hund, bland annat. Jag har alltid varit den som legat på golvet med hundarna, avslöjar Johanna leende.
När Johanna köpte Troja önskade uppfödaren att hon skulle ställa ut henne någon gång.
– Jag hade aldrig hållit på med utställningar innan men tänkte att jag kunde ju prova. Och så blev jag biten!
Nu ställer Johanna ut båda sina hundar, med god framgång. I ett rum hänger många fina rosetter på väggen. Troja och Tilly har ställts ut ungefär 30 gånger var och fått högsta betyg flera gånger.
– Den blågula rosetten högst upp är viktigast, ett certifikat som Tilly fått. Man vill ha tre cert för då är hunden utställningschampion, förklarar Johanna.
Tilly som är vit herdehund räknas till bruksraserna. Rasen är mycket ovanlig i Sverige, och än så länge har Johanna och Tilly inte varit så aktiva i brukshundklubben. Inte så mycket som de vill vara.
– Hade jag bara lite mera tid! säger hon och skrattar.