Min snart 80-åriga mormor har ett ansikte slätt som en babystjärt och hon säger att det enda som funkar mot rynkor är svindyra krämer. Morfar har bestämt hävdat att det går lika bra med ”cykelsmörja”, men han behöver ju visserligen inte bry sig lika mycket. För han är ju gubbe. Det är skillnad på gubbar och gummor.
När det kommer till män har åldrandet en tendens till att bli något ”manligt” och attraktivt, medan en kvinna ska behålla sin ungdomsfulla lyster så till den milda grad att hon gärna får ägna sig åt vampyrmetoder. Medan gråsprängt hår och rynkor runt ögonen ger den där charmiga ”Richard Gere”-looken på män får många kvinnor panikångest bara vid tanken på skrattrynkor eller slapp hud.
Men jag har svårt att tänka mig att jag någonsin kommer förfäras så mycket över en rynka i mitt anlete att jag överväger att injicera någonting. Men det är förstås lätt att säga, så här 26 år gammal med bibehållen spänst över kinderna, där tonårshullet vägrar att försvinna.
Men man kan ju hoppas. Man kan ju hoppas att jag på ålderns vår har annat att bry mig om. Man kan ju hoppas att jag ger blanka fan i djupa linjer i ansiktet, daller på låren eller att brösten får en form som påminner om taxöron.
För det finns så mycket roligare saker att göra för pengar än att injicera sitt eget blod i fejjan. Jag tänker inte dra en massa dravel om att rynkor är vackert, visar på erfarenhet och är ett tecken på att man har levt.
Rynkor är rynkor, man får det när man blir gammal och de flesta av oss vill inte bli gamla för då kommer man närmare sin sista dag här på jorden. Men en sak kan jag säga: livet är för kort för att älta åldrandets veck och skavanker.
Så tills den riktiga vampyrmetoden kommer håller jag mig till cykelsmörja.
Har ni hört om den nya ”mirakelmetoden” för att föryngra huden?
Den kallas för Vampyrmetoden. Den sägs skaka liv i trötta celler. Den går ut på att man injicerar sitt eget blod djupt in i huden i ansiktet. Den är förmodligen svindyr. Den funkar förmodligen inte.